"From a basement on the hill" var alltså det sista herr Smith gjorde i sitt musikaliska liv. Jag förmodar i alla fall att det inte var av missnöje över detta alster som kapade hans livstid med alldeles för många år. Det fanns det nämligen ingen anledning till alls. Plattan är faktiskt smått förträfflig. Detta är förvisso inte helt oväntat när Elliott Smith skapar musik, även om hans förra platta 2000 års "Figure 8" inte var den bästa.
På denna sista produktion gick han tillbaka till det han inom indiekretsar blev så omåttligt älskad för. Avskalad och lågmäld gitarrbaserad melankoli. Så långt ifrån det pampiga kommersiella genombrottet "XO" det någonsin går att komma.
Elliott Smiths närmast sörjande såg till att produktionen kunde avslutas och, det må jag säga, de gjorde ett bra jobb.
När jag hör "From a basement on the hill" lever Elliott Smith i allra högsta grad.