Med detta sagt är tyvärr "Face to face" bara en enda stor besvikelse. Det börjar redan med inledningsspåret där man försökt sig på att göra en ny version av "You raise me up" som Josh Groban gjorde en tolkning av för ett par år sedan och som är ? ja så bra som den kan tänkas bli. Westlifes tolkning låter helt enkelt bara som en misslyckad tredje version av låten. Men den största besvikelsen ligger i att det som gör dem så bra, deras underbara ballader som fastnar och griper tag, saknas här. Jag tycker fortfarande att de två första albumen är de klart bästa med ballader som "Swear it again" och "No place that far". World of our own (2001) och senaste Turnaround (2003) följer tätt därefter med låtar som "Queen of my heart" och "Obvious". Och visst finns det gott om ballader även på "Face to face" men ingen hälften så bra som ovannämnda. Och de mer poppiga låtarna hade lika väl kunnat uteslutas. De enda upptempo låtarna som Westlife någonsin lyckats bra med är väl egentligen "Uptown girl" och "When you?re looking like that". Här finns också en ballad med Diana Ross som medsångerska, men som bara låter alldeles för gammalmodig på något sätt.
För att säga något positivt så finns ett par låtar som sticker ut, däribland "ThatŽs where you find love" och jag vet att Westlife har så mycket mer att ge så jag håller tummarna och väntar på nästa album.