Med sin skräckfilmsinfluerade rockabillyrock skapade de en helt egen stil i slutet av 1970- och början av 1980-talet och ingen ska anklaga gruppen för att ge sig in på nya stigar.
Det är samma djuriska rockmusik som förr och jag måste erkänna att jag gärna stampar takten till "Big black witchcraft rock", "Elvis fucking christ" och "Taboo". Visst är det mycket spel för galleriet och stora effekter, men också sväng riktigt bra låtar emellanåt. En rätt spännande häxbrygd om inte annat.
En riktig häxbrygd
Jag ska väl inte överdriva och skriva att jag saknat The Cramps. Men samtidigt känns det rätt uppfriskande när Lux Interior, Poison Ivy och de andra är tillbaka efter fem års tystnad.
Foto:
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Fakta
ROCK
The Cramps:
"Fiends of dope island"
(Vengeance/Border)