Förhållandet till denne artist fortsatte med att jag imponerades över hans kvaliteter inom musikalvärlden, vände magen ut och in över den smörvidriga popen han senare producerade - och föll nyligen hjälplöst i koma efter att ha hört hans svenska tolkning av Leonard Cohens/Jeff Buckleys "Halleluja". För att det var bra? Nej, tvärtom. Och när redaktör Johansson nu beslutade att nya skivan "Det här är platsen" skulle recenseras av mig var allt jag hade i minnet "Halleluja". Jag svor och jag våndades. Men nu blir jag - som vanligt när det gäller Peter Jöback - förvånad. För det här är inte så pjåkigt. Å andra sidan; han har kallat in det stora gardet i form av Andreas Mattsson, Niklas Frisk, Mauro Scocco och Lars Halapi för att forma musiken och det ger på något sätt en viss kvalitetsgaranti.
Det kan helt enkelt inte bli fel.
Jöback lyckas därför knåpa ihop en platta om elva spår som i bland känns brutalt ärliga - och det är just det som gör att den här skivan även lyfter sig över ett flertal andra svenska popalbum anno 2004.
Musiken i sig är inte den mest spännande, det är texterna och förstås rösten (även om jag tycker att det finns mycket mer att använda i den) som gör "Det här är platsen" till något att lyssna på.
Och så då förstås Sara Isakssons vackra duettstämma i "Jag bär dig".
Plockar man in killar som Lars Halapi, Mauro Scocco, Niklas Frisk och Andreas Mattsson i teamet försäkrar man sig om en viss nivå på det man ska göra. Och eftersom just dessa herrar ligger bakom Peter Jöbacks nya platta så hamnar det hela en bit ifrån de julskivor, musikaler och annat man förknippar med namnet Jöback.
Jag får ord som oklanderligt och gediget i huvudet när jag lyssnar på "Det här är platsen". Under arbetet med skivan så har tydligen låtskrivarna haft långa samtal med Peter Jöback för att kunna skräddarsy texterna utifrån hans liv och erfarenheter. Så till de tidigare orden kan man också lägga till ordet ärligt. Det är uppenbart att det ligger mycken ansträngning bakom "Det här är platsen".
Trots allt detta så saknar jag något som river till, som tar tag. Scocco skriver ursnygga melankoliska melodier, parhästarna Mattsson och Frisk bidrar med lite soulkänsla och singer/songwriter-estetik. Halapi behandlar låtarna väl, men kunde kanske ha kryddat det hela mer.