Men på "No direction home" återvänder vi till början och spånar igenom de där första åren från 1960 och fram till den där sjukt magiska perioden 1964-1966 då Dylan fick ur tre av världshistoriens starkaste album på mindre än två år! Men förvänta er inte några sanslösa kickar bara för att skivbolaget trumpetar ut om tidigare outgivet material. Knappast några nya häpnadsväckande upptäckter, även om en och annan av de alternativa tagningar av låtar som "It takes a lot to laugh, it take a train to cry", "Highway 61 revisited" och några till är sjyssta varianter. Men mer än så blir det inte. Kul också med de riktigt tidiga inspelningarna, någon är från 1959, och med livetagningarna från första halvan av 1960-talet. Men också det mest kuriosa. Den bookleg som följer är också givande på samma vis. Mycket roligt med de gamla bilderna. Så vad det handlar om är en platta som mest går hem hos oss som vill ha allt Dylan gjort. I annat fall finns det bättre plattor att köpa.