De har sedan länge hittat den personliga formeln för att, utan givna hitlåtar, nagla sig fast. Clinic behöver helt enkelt inte kämpa fram topplistedängor för att lyckas skapa fantastisk musik och man kan förmoda att de tänker klamra sig fast vid sitt recept ett tag till.
På nya plattan "Winchester cathedral", den tredje i ordningen, kör de på i sin karaktäristiska stil, med kluriga baktakter, monotona orgelslingor, spretiga gitarrtjut och inte minst sångaren Ade Blackburns darriga och spröda utan-att-sära-det-minsta-på-tänderna-röst.
Jag tycker mig dessutom kunna urskilja marrackas och ibland en oboe (tror jag) som smugit sig in i gnisslet.
Tyvärr är dock inte bandet riktigt lika trolska som tidigare och toppbetyget lämnas därför åt någon annan. Men trean är så stark en trea kan vara.
Pressreleasen till "Winchester cathedral" lyder - med anledning av Clinics Liverpoolursprung - att bandet låter som om Beatles aldrig existerade.
Det finns givetvis tusentals andra musikakter med ett längre avstånd till 60-talskvartetten, men kontentan, att Clinic inte låter som något annat, den är så sann som det var sagt.