Nackdelen med att ge ut en debut som har precis allt är att det någon gång måste komma en uppföljare. Det var lätt att tro att höjdpunkten av Franz Ferdinands karriär skulle vara debuten. Nej, oddsen var helt klart inte på deras sida, så lyckas kvartetten leva upp till debuten? Svaret är ja, "You could have it so much better" är en helt klart värdig uppföljare, även om den inte når höjder som till exempel Coldplays "A rush of blood to the head".
Uppföljaren följer ungefär samma tema som funkade för dem på föregångaren. Klara höjdpunkter är öppningsspåret "The Fallen" och avslutande "Outsiders". Det finns inga dåliga låtar, men många av de andra är bara bra, gentemot debuten som var fullknökad med hit efter hit. På något litet hörn kan jag tycka att det ibland känns som rester från debuten. "Do you want me" till exempel påminner mycket om "Take me out". Skivans två lugnare låtar, båda lite Beatles-aktiga, "Eleanor Put Your Boots On" och "Fade Together" visar en ny sida av Franz Ferdinand och markerar den största förändringen. En glimt av vad som komma ska, kanske? Trots många influenser som man kan koppla till Franz Ferdinand så lyckas de göra dem till sina egna och kommer aldrig i närheten av att bli en tragisk kopia av originalen.
"You could have it so much better" skulle kunna sammanfattas med ett enda ord - beroendeframkallande! Det är bara att konstatera att Franz Ferdinand bara värmer upp och inför nästa album lämnas lyssnare utan oro bara en stor längtan.