Ge Tomas av din tid

Över helheten, ska väl tilläggas. Texterna är ofta riktigt bra. Han har en sällsynt förmåga att med insikt och vemod berätta om företeelser i omvärlden som få visat samma prov på.
Han har formuleringar som är lysande; "Vi har fyllt alla rum till bredden, men det ekar tomt ändå?." som han inleder refrängen i "Blues från Sverige" som är plattans mest fulländade spår. Dock i hård konkurrens med "Tommy och hans mamma". En känslostark tillbakablick till tonåren i förorten och "Sommaren 77" som säger allt om den humanitära kyla Sverige gärna låter flyende människor mötas av.
Musikaliskt har han tonat ner arrangemanget en del, jämfört med de tidigare plattorna. Ibland känns det okej, annars inte.
Det som fått mig att tvivla är att helheten inte känns riktigt homogen. Att musik, röst, arrangemang och text inte alltid talar riktigt samma känsla.
Men lite grann växer det bort i takt med hur många varv plattan går. Så helt klart ska du ge Tomas Andersson Wij av din tid. Hur dyrbar den är. Plattan växer. Särskilt de redan nämnda favoriterna. Det är stora låtar?