Visst hade även Coxon några svaga soloplattor bakom sig inför den här skivan, men nu faller bitarna på plats. "Bittersweet bundle of misery" har ni förstås redan hört och den låter så mycket Blur anno låt oss säga 1994 att popnörden i mig jublar.
Det finns mer popgodis på den här plattan. Hör bara "Hopeless friend" med klar Jam-känsla, "Don?t be a stranger" och punkiga "No good time"! Ett par underbara ballader och så förstås stänkaren "Freakin? out" som slår knock på det mesta.
Lyckligtvis är det bara undantagsvis som Graham Coxon går in i den dimma där hans förra bandpolare nu verkar hålla till för jämnan.