Med sitt självbetitlade album tar Hips Whips oss rätt tillbaka till slutet av 60-talet med en härlig kombination av soul, blues, jazz och rock. Från hetsiga låtar med vilda orgelpartier som det bara känns brottsligt att sitta still på till hänförande ballader.
Det jag älskar mest är de fantastiska pianointron och sångaren Markus Lindmark som framför dessa underbart enkla och ärliga texter med en röst som nog är en av de sexigaste jag hört - djup, mörk, manlig men ändå smärtsamt vacker. Men det är helheten som gör Hip Whips så grymt bra, ändå känns det inte som att bandet kommer till sin fulla rätt, för de är utan tvekan ett band som borde höras live. Men ändå, helt fantastiskt!