Exakt samma band med exakt samma uppsättning. Men det är ännu mera rock. Och mer punk. Mer Stooges än Lou Reed.
Och bob hund-kvaliteten finns där hela tiden. Det går stundtals att höra att Thomas Öberg inte är van vid att sjunga på engelska. Men det är bara en obetydlig petitess i sammanhanget, då melodier och harmonier är så oerhört starka!
Som jag nämnt är det bob hund-uppsättning och det låter bob hund. Men på samma gång känns allt väldigt nytt och fräscht. Det är en väldigt lyckad reinkarnation, helt enkelt.
Oavsett om det handlar om ösig 77-punk med bob hund-touch som i "No position", pop som får dansskorna att börja leva som i "Help the band" eller lågmäld stämningskonst som i avslutande och instrumentala "Nordic dep.", så gör Bergman Rock det med finess och hjärta. Alltid. Osvikligt.
Lyssna på hur allt bara briserar i "Jim". Varje spår på plattan är egentligen värt att nämna, men jag säger bara "Skin & bones". Det får räcka så.
"Bergman rock" är plattan som kom lite för sent för att hamna på listor över årets bästa svenska skivsläpp.
Andraplatsen efter Moneybrother hade annars varit given.