Visst, inledande "En plats för mig" håller kvalitet men halvbluesiga efterföljaren "Min kärlek är död" är i det närmaste enbart ansträngd.
Och så där fortsätter det; ett par godtyckliga, några mindre bra och så då förstås alldeles vackra "Ingen kan göra det så bra som vi" - plattans stora förtjusning och räddning.
Men jag väntar fortfarande på Olzons mästerverk. Det kommer - den gången då han träffar helt rätt - men när?