Men nu är den här, "Origin vol. 1", den fjärde i ordningen från Göteborgs mesta världsstjärnor.
Men hur blev den då? Jo, tyvärr lite av en besvikelse.
Vid första avlyssningen undrar jag, var hittar jag T.S.O.O.L:s signum, de där smutsiga rocklåtarna som trots sina klichéer alltid låter nyskapandede, varvade med kolossalt vackra pianomelodierna, som göteborgarna är mästare på?
Efter en rad försök: Visst, monotont medryckiga förstasingeln "Bigtime" är ju okej. "Borderline" är mer än okej och kanske ett potentiellt föremål för sönderspelning i P3.
Den stora - men tyvärr nästan den enda ordentliga - behållningen finns i "Song for the others". Precis en sån där luftig och fängslande pianoskönhet där bandet visar ett av sina absolut bästa jag.
Annars sjunger Ebbot Lundberg ofta ovanligt ansträngt. "Origin vol. 1" låter mer Union Carbide Productions än vad T.S.O.O.L. kanske någonsin gjort tidigare. Men det blev nog inte så lyckat som det var tänkt. Det blev faktiskt ganska slätstruket.
Efter att ha gett "Origin vol. 1" femtioelva chanser kan jag inte sträcka mig högre än en trea. En stark visserligen.