Det är kärleken som smakar bäst. Även när den försvinner, som i det smärtsamma dramat "Tango". Jag faller också för de finska tangorytmerna i "Den blå röken" och stillsamma "Du finns kvar". Jag känner också en viss värme i uppmaningen att ta vara på "Livet". Däremot ger inte "Gbg, Gbg" och "Är det mig du är rädd för" några egentliga perspektiv alls, trots att Wiehe försöker mobilisera samma ilska som i gamla slagdängan "Stoppa matchen". Politiska pekpinnar kanske funkade då, 1975, men inte i dag. Inte på samma sätt.