Det är ett tufft utgångsläge som Eskilstunas stoltheter Kent skaffat sig inför sin femte studioplatta. De fyra tidigare har hyllats av en i det närmaste enig kritikerkår och till och med B-sidessamlingen häromåret blev ju en välförtjänt succé.
Själv rankade jag inte senaste plattan "Hagnesta hill" lika högt som de tidigare Kentplattorna, även om den var riktigt bra.
Men med Kent är det ju så att man gärna vill ha något extra eftersom de skämt bort oss med så helgjutna plattor. "Vapen och ammunition" känns inte riktigt som en fullträff, men ändå aningen mera direkt än föregångaren.
Det är ju också så med Kents plattor att de har en förmåga att växa i takt med antalet lyssningar och jag kan mycket väl tänka mig att låtar som "Duett" (med Titiyo som duettpartner till Jocke Berg), gospelinfluerade "Elite" och balladen "Hur jag fick dig att älska mig" kommer att omvärderas även om jag i dagsläget har lite svårt att se storheten i dem.
Ännu värre är det med discostuket i "FF", som jag nog kommer att ha svårt med oavsett hur många gånger jag hör låten.
Efter det här kanske någon tror att Kent gjort en dålig platta, men så är det definitivt inte. "Varje låt skulle kunna släppas på singel" , sade Jocke i samband med att underbara "Dom andra" gavs ut som förstasingel. Det får man ta med en rejäl nypa salt, men visst finns det flera potentiella singelhits på den här plattan än på "Hagnesta hill".
Jag tänker då speciellt på melodiösa "Pärlor" och den rätt typiskt Kentdrivande "Sundance Kid".
"Socker" är en annan kanonlåt på plattan och liksom flera andra Kentlåtar stegras intensiteten och ger låten tyngd. Riktigt bra är också den vackra avslutningsballaden "Sverige", där Jojje Wadenius bidrar med läckert gitarrspel.
Ingen riktig fullträff den här gången. Men ytterligare en mycket stark Kentplatta och de flesta andra svenska grupper skulle ge mycket för att kunna leverera en sådan här samling starka rocklåtar.