Dessa journalister som oftast själva uppnått en ålder där de för länge sedan skulle varit utslängda från tidningarnas musik- och nöjesredaktioner, trots att de försöker upprätthålla skenet med allt tunnare hår, hopplösa jeans med alldeles för hög midja, vit skjorta som stramar över magen, alternativt svart t-shirt med någon putslustig textrad som bara är rolig i noll komma nollnoll sekunder, löjliga spetsiga boots samt obligatorisk kavaj med alldeles för korta ärmar och skrynklor på fel ställen. De kommer inrullande bland sina bråkdelen så gamla kollegor och använder tidningarnas recensionssidor för att blotta sig. Jädrans osmakligt.
Snopet då att nya "A Bigger Bang" är oväntat potent, full av liv och energi och med karaktäristisk Stonesglöd i stort sett rakt igenom. Snopet att rekordskrynkliga Mick Jagger sjunger som aldrig förr, känsligt som i balladen Streets of Love. Rockigt som i Driving Too Fast. Bluesigt som i Back of my hand.
Snopet att Keith Richards vässat fingrarna till max och skiter i resten. Snopet att Charlie Watts bankar på trummorna som vore det 67 och vänstertrafik igen. Klassisk Stonesuppbyggnad rakt igenom, en pytt i panna av röster, toner, svett och stön.
Bluesformatet i Back of My Hand står inte gamla klassikern Litttle Red Rooster långt efter. Nye medlemmen i bandet, sedan 1975, Ron Wood, tillsammans med parhästen Keith Richards, bildar skola.
Förr var alla skivor antingen bra eller också grymt bra, men ljudkvalitén har alltid varit högst skiftande, för att utrycka saken milt.
De senaste 30 åren är det konserterna som lyft gruppen till ständigt nya höjder. För utsålda hus, med rekordintressen, och framför allt med en salig publik i absolut alla åldrar. Med mediokra studioskivor och halvskramligt ljud. De allt pösigare tidningsrecensenterna har trivts med denna tingens ordning.
Denna gång har tvärtom konserten A Bigger Bang fått ljummen kritik, förmodligen med rätta, och skivan desto bättre kritik. Inte särskilt snällt gjort gentemot en allt plufsigare kritikerkår att ställa invanda begrepp så på huvudet. Vilka trummor på Sweet Neo con, vilket munspel, vilken text.
Jag tror många av spåren kan bli klassiker som ropas in bredvid de gamla favoriterna om 20, 30 år när Stones är ute på avskedsturné. A Bigger Bang är gruppens 26:e platta, den är långtifrån bäst men tillhör i varje fall den bättre halvan. Och det säger inte lite.
Den råa rocklåten Rough Justice är klar favorit, värd en femma på en femgradig skala.
De tillhör inte någon av mina favoriter men plattan rymmer också två funkiga låtar, Rain Fall Down och She Saw Me Coming. Och när Keith Richards ska utföra sina numera obligatoriska sånginsatser kan man alltid ägna sig lite åt skivomslaget. Härliga bilder och alla texter finns där, tackar.
Sammanfattningsvis en oerhört snopen skiva från Rolling Stones, svenska kritiker har inget annat att göra än förvånas och snappa efter luft. Och kanske kapitulera.
Stones är just i färd med att flytta fram gränserna - visa att det går att ägna sig åt även denna genre precis hur himla länge som helst. Jobba vidare, tackar.