Singeln "The end of the world" funkar skapligt, även om den är långt ifrån den klass som Curesinglar brukar hålla. Bättre är det med "(I don?t know what?s going) On" och "Taking off" som faktiskt låter som i fornstora dagar. Avslutande balladen "Going nowhere" visar också att Robert Smith fortfarande kan.
Han sjunger fortfarande förträffligt, men en hel del av låtarna är så svaga att till och med Smiths röst blir jobbig att höra.
Cure har väl egentligen inte gjort någon helgjuten fullängdare sedan mästerverket "The head on the door" för snart 20 år sedan och inte heller den här gången lyckas de hela vägen. Guldkornen är få, men ganska starka och slutomdömet blir trots allt; "det var bättre förr".
Klen comeback, Cure
"I can?t find myself" mässar Robert Smith i "Lost" som inleder nya Cureplattan, den första på många år. Och nog känns det som om den gode Robert har svårt att hitta både sig själv och de låtar som han skämt bort oss med under åren. "The Cure" ska väl betraktas som en comebackplatta, men det är långt ifrån den comeback vi hoppats på. Inledningen är riktigt dålig, men sedan tar det sig.
Foto:
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Fakta
ROCK
The Cure:
"The Cure"
(Geffen/Universal)