Jämfört med "Train of thought" (2003) håller gitarristen John Petrucci en lågre profil, har kanske ungefär tre solon på hela albumet, och det fokuseras nu mer på keyboard. Det är också ett album i lugnare tempo.
En av de två tyngre låtarna inleder, "The root of all evil" , vilket är uppföljaren till "This dying soul" och "The glass prison". Den följs av balladen "The answer lies within" som är något mer kommersiell men som är en mycket väl sammansatt kombination av piano och sång, extra plus för stråkpausen i mitten.
Sen kommer då avslutningsvis titelspåret "Ocatavarium", 24 minuter långt. Påminner till en början lite om Pink Floyd. Ett lite halvknäppt spår men som växer för varje gång man hör den. Några av texterna är lite halvlama som "Sacrificed Sons" om 11 September 2001.