På nya plattan "Devil &dust" finns inte E-street-band med alls. Nu är Springsteen än en gång ute och vandrar på vägar som kan liknas vid de jhan tog med "Nebraska" och kanske framför allt under "Tom Joad-eran".
Devils &Dust är inte lika naken som Nebraska" och inte riktigt lika geneomgående stilla som Tom Joad. Trots att The Boss valt att jobba utan sitt E-street-Band finns npågra rockiga svängar som riktigt sotiga och stökiga Dylan-bluesen "All the way home" som faller mig väl i smaken. Annars är det hans berättelser som ger bilder, som ger inspriration, känsla av vilja och hopp för människorna i en annars hopplös värld.
Han berättar nära och kärleksfullt om den kärlekslösa kärleksaffären mellan en en prostituderad och en cowboy i "Reno". Han berättar om soldaten tankar i ett dammigt krig långt långt hemifrån...
Teman som ofta finns i Bruces låtar genom åren. Men som han alltid lyckas ge en ny nyans, ett nytt ansikte, precis som livet skiftar i samma teman.
"Devils & dust" är ingen av de stora Springsteen-plattorna. Den landar bland de medelmåttiga. Men egentligen är det gott nog - jämfört med mycket annat som görs i dag.