"Beyound the horizon" känns dock som en kopia av "Red sails in the sunset". Men han liksom letar och letar. Vrider och vänder, och lirar hela tiden. och med sig han han husbandet som väl vid det här laget näst intill lever som siamesiska tvillingar med tanke på the never endning tour som Dylan ägnat sig åt hur länge som helst....
Det här är hans första album med helt nytt material på fem år. Och det ger bara nytt bränsle till oss som gärna hävdar att han är den störste. Ever....
Ty det han levererar här är i sig enkelt. Men aldrig simpelt. Det är öppet. Men aldrig banalt eller ytligt. Det är gediget och ärligt. Men inte invecklat. Det är Dylan när han är som bäst. Eller nästan bäst. "Highway 61 revisited", "Blonde on Blonde" och något album till är fortfarande i topp. Men "Modern Times" kan i varje fall utmana. Särskilt inledande "Thunder on the mountain" Dylan bluesen "Someday baby" där den oförstående mannen ser ännu en kärlek försvinna och kastar skulden efter henne.... eller "The levee`s gonna break" och icke att förglömma avslutande "AinŽt talkin`". En stark talking blues a la Dylan. Mannen som nu är inne på sitt femte decennium och fortfarande levererar toppalbum....! Bara det.
Keep on goin`Bob....!
Legenden lever än
Bob Dylan 45 år efter debuten, och han låter....bättre än någonsin, ville jag skriva. Men kanske inte, men bitvis lika bra som under de där magiska åren i mitten av 1960-talet. Bara det gör honom outstandning. Han öppnar "Modern Times" med en svängig "Thunder on the mountain" i bästa "Tombstone Blues-anda" softar sen ned med en jazzig smekning i "Spirit on the water", för att sedan rulla igång igen med ett ettrigt gitarrgnissel i rock `n roll-pärlan "Rollin`and tumblin`". Och så där håller han på, ömsom Dylansk rockblues från 1960-talet, ömsom softa jazzballader som hämtade ur en söndagsfilm från 1940-talet.
Foto:
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Fakta
ROCK:
Bob Dylan
"Modern Times"
(Sony/Colombia)