Det finns inga egentliga överaskningar eller oväntade inslag på "Lazarus". Det är mycket ord. Många reflektioner. Kopplingar. En del berör. Annat inte alls.
Den genomgående trenden är tyngre och gnisslande gitarrer, och framför allt ett bluesigare anslag. Det ger stundtals i alla fall ett driv. En nerv. Något som faktiskt berör. Han visar en frenesi i sången i några av låtarna som faktsikt visar på en jävla glöd. Medan det i andra känns bara tröttsamt släpigt och upprepningarnas upprepning.
De bästa bluesspåren kan du hitta i "Humbucker blues" och Citizen Kane blues" och mera släpiga "Hett så hett" har också ett betsående värde.
Sen finns det personliga hämndaktioner på kvällstidningsmanér som man kan lämna där hän, även om gitarrspelet i "Miraval blues" är riktigt snyggt. Däremot finns det andra stunder där det djupt personliga blir både relevant, vackert och starkt berörande. Pratlåten "Tyst farväl" om faderns begravning får mig att tänka att jag vill se Lundell på en liten poesiklubb där han ensam på en mörk scen läser valda stycken ur sin otroliga produktion, inte minst ur "Frukost på en främmande planet". Det skulle kunna bli något ut över det vanliga. Han har trots allt en satans känsla när det bränner till...
Ävenom de tunga arrangemangen, gnisslande gittarerna och bluestakterna dominerar finns det även några mer nedtonade Lundellska betraktelser. Den jag helst vill lyfta fram är "10%" om mannen som står där och ser henne gå och det enda hon lämnar kvar är kärleken.... Typiskt tema. Visst. Men ack så vackert berättat.