De är bandet som plötsligt ploppade upp ur bob hundland och med ep:n "We are the people", blev ett nytt eggande indiepophopp, mycket tack vare en fantastisk SVT-dokumentär som visade bandets jakt på skivkontrakt.
Texterna består oftast av små vardagsanekdoter. Ibland lysande, ibland på tok för banala. Och alldeles för ofta - i alla fall på "Nerves" - är melodierna lite för svaga. Kombination kan få vilken lyssnare som helst att dra täcket över huvudet.
Men ibland glimmar det till. Som i det överlägset starkaste kortet "When anything could happen", där allt bara matchar. Sångerskan Jenny Wilsons röst är perfekt, liksom melodi, text och bakgrundskomp. Då är det magiskt.
Likaså andraspåret och förstasingeln "Happy endings". Ganska briljant.
En smått positiv överraskning är även avslutande "Sunny day revisited", en äldre godbit för första gången släppt som studioversion.
Bandets andrevokalist Karl Jonas Winqvist kan konsten att sjunga falskt, men ändå snyggt. Men de spår då han står för sången, i detta fall fyra av elva, måste hädanefter backas upp av starkare melodier.
Luften har gått ur en aning och FFP:s storhetstid kanske är förbi.