Mycket är dock sig likt från bandets två plattor, förutom på en väsentlig punkt, att med bandet är det mesta så mycket bättre. David Fridlund är begåvad, såväl i sitt text- som melodi- snickrande. Men det som gör David & the Citizens till ett så intressant popband, saknas när frontmannen agerar allena.
När jag lyssnar på "Amaterasu" väntar jag hela tiden på de där elektriskt laddade utbrotten, när Davids hjärtskärande sång - tillsammans med musiken - rasar iväg i adrenalinkaos.
Det enda som skapar nästan samma inlevelse är instrumentala "Knives", men där saknas istället hans fantastiskt bräckliga Conor Oberst-röst.
När David och hans medborgare går (tillfälligt?) skilda vägar för att han ska testa sin mer avskalade musikaliska sida, blir det tyvärr ganska slätstruket.