"Infinity Land" är inte mindre än bandets tredje album på lika många år och är svår att placera i någon speciell genre. Inledningsspåret "Glitter and Trauma" börjar som dansgolvspop för att sedan lika tvärt släppa loss och övergå till ren rock. Därifrån går det från melodisk och harmonisk rock till brutala gitarr riff. Och sångaren Simon Neil levererar kryptiska texter lika ombytliga som musiken genom olika känslor och humör. Från "I?m fucking nauseous and I?ll eat you alive" i Strung to your ribcage till ?I don?t wanna die, we can live forever? i den grymt vackra pianoballaden The Atrocity.
Det är intelligent och utmanande och inför varje spår känns det lika oförutsägbart. Band som Biffy Clyro gör rock intressant och man måste älska dom. Om Biffy Clyro tidigare varit måttligt kända kan det här definitivt bli skivan som för den skottska trion ut ur skuggorna.