Hon berättar om sig själv och sin samtid, om kändisskapet, mentala bojor, den nyfunna tron på Gud och om kampen mot och för sig själv på ett sätt som vi vanligtvis bara hör från Bruce Springsteen.
Lauryn Hill börjar gråta.
Det här är nämligen en plågsam resa och efter det utbrottet väntar jag mig att hon ska avbryta konserten, kliva av stolen och bryta ihop fullständigt i kulisserna.
Men Lauryn Hill spelar vidare med samma eftertryck och lämnar en känsla om något större, om att det går att övervinna svårigheter, men att det hjälper att prata om det. Och det här är just Lauryn Hills samtal om det svåra och ibland känns det som att det här är första gången som dessa tankar får bilda ord.
Lauryn Hill börjar gråta igen.
En liten skara människor lyssnar till en av nutidens största artister som för tillfället inte vet vilket håll hon är på väg åt, var hon kommer sluta eller ens vad texterna som ska föra henne dit heter.
Det här är farligt avskalat - men älskvärt.
Naket så att det gör ont
Aldrig tidigare har en så erkänd artist gjort något så självutlämnande. Att de flesta melodierna låter någorlunda likt varandra spelar ingen roll; när Lauryn Hill väl satt sig på sin stol och plockat upp sin akustiska gitarr handlar det nämligen enbart om budskapet.
Foto:
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Fakta
SOULLauryn Hill:
"MTV Unplugged No. 2.0"
(Universal/Sony)