Bland influenserana till den här plattan vill Cardigans själva gärna lyfta fram The Pixies. "Att det sen inte låter som dom, är en helt annan sak" menar låtskrivaren Peter Svensson i pressreleasen.
Nä, Cardigans låter som Cardigans. Även när det är nya trådar som tas upp och även när det spretar åt olika håll.
Här finns några riktigt bra låtar. Särskilt singeln med det ensstående introt och den fanastiska titeln "I need some fine wine and you need too be nicer". Här finns energi. Här finns kaxighet. Här finns en sexig ton som får det att tända till mitt i vemodet. Det är plattans bästa spår. Utan tvekan. Men det finns några till som inte ligger långt efter. Inledande "Losing a friend" är en stilla och ack så dyster, ska vi kalla det bluesballad. Snyggt arrangmang och stark känsla, och Nina Perssons röst är som två dimensionell. Spröd, bräcklig och så dovt stark. På en gång.
Även "Godspell" med sina mer vassa gitarrer och musikaliska matta mer utbredd är en mer än okej poplåt. Möjligen det närmaste Cardigans standrad låt man kan komma. Gillar också stampet i både sorgsna och viljestarka "Drip drop teardrop".
Och för guds skull missa inte avslutade "And then he kissed me II". Det finns känslig power i den...