Någon månad senare landar denna på min desk: "Boogie Man" och som - om jag har räknat rätt - är det fjortonde studioalbumet från denne bluesandandes jänkare.
Och visst, det märks att åren har löpt sedan den där liveinspelningen men fortfarande finns det något där värt att anamma och lyssna till; en röst som grundar sig i det mörka och dolda och ett sväng som kanske allra bäst visar sig i "Right there in the rain", tillika plattans bästa spår. Men rockbluesen fungerar inte fullt ut den här gången. Ett par låtar - exempelvis "Stone Cold Blues" - är inget annat än formidabla sömnpiller och jag önskar mig mer variation, mer riv och mer slit.
Å andra sidan börjar även vår gamle Omar Dykes komma upp till åren och som vanligt märks det.