Det går inte att beskriva bättre.
För det är precis vad Polly Jean Harvey lyckas med och ständigt har haft som främsta vapen i den tillstramade musikvärld som vi lever i.
Det är det som gör att hon så lätt - nästan för enkelt - går att sätta upp på en piedestal.
Och nu är hon alltså här igen; åttonde albumet i ordningen stavas "Uh uh her" och såväl omslaget som skivan är något av det bättre som år 2004 har skådat.
PJ Harvey fortsätter - precis som skrivet i inledningen - att flytta berg och läka själar och hon gör det nästan rakt igenom strålande. Känslan är - i jämförelse med föregående "Stories from the city, stories from the sea" - nedflyttad från bröstet och strupen till höfterna och vaggar nu tungt fram; rytmiskt, sävligt och mörkt.
Möjligen blir det något för likartat rakt igenom och ett eller två spår med mer fart och kraft hade varit att föredra, men jag ska inte klaga. Inte för mycket i alla fall. Det här är köpvärt och det med råge!
Rösten som flyttar berg
Det är så pass bra att jag måste sno det rakt upp och ner. En plankning och det med credit till Ola Andersson på dagenskiva.com: "PJ-paradoxen. Den försynta, lilla mörhåriga kvinnan med en röst som kan flytta berg, skrämma små barn och läka brustna själar. Kontrasten mellan den svaga, utsatta människan och den förbannade urkraften".
Foto:
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Fakta
ROCK
PJ Harvey:
"Uh uh her"
(Universal)