Sekunder från ett mästerverk!

Och det är ungefär där Nicolai Dunger befinner sig och förhoppningsvis alltid kommer att härska; i det annorlunda och förföriska för att till sättet mer påminna om en sparsmakad konstnär än en musiker.
För Nicolai vet vad han vill och låter ytterst få människor få tumma på det.
Musiken är ständigt fylld av sår - såväl öppna som läkta - och genom den nasala och smått sluddrande rösten ger han sken av att vara landets enda (?) egentliga man som lever upp till det uttänjda epitetet singer/songwriter.
Och nu är han är igen med platta nummer nio - ja, det är faktiskt så många! - som är ett steg fram mot scenkanten, mot rampljuset och det genombrott som denne norrlänning så innerligt förtjänar.
Skivan, med den underfundiga titeln "HereŽs my song, you can have it? I donŽt want it anymore / Yours 4-ever Nicolai Dunger", andas nämligen soul, suktar hjälplöst efter jazz och pustar ut sig rock och pop som om det vore den självklaraste av kombinationer.
Den enda rätta, helt enkelt.
Bakom honom och skivan står Mercury Rev - ett band som liksom Emmylou Harris, Will Oldham och Ron Sexsmith har förstått den kapacitet som Dunger besitter - och när de nu gav sig an att producera var det första ingreppet självklart.
Bort med gitarren och fokusera på sången.
Sagt och gjort, Nicolai gick in i studion med rösten som enda vapen och bandet producerade en platta som i det närmaste är tidlös - allt genom att texterna har slipats till, talangen fått slita sig loss från det komplicerade medvetandet och rösten utvecklats och blivit bättre än någonsin.
För den egensinnige artisten sjunger för första gången ut på allvar och använder ett register som kan tryckas samman mellan styckena "Hunger" och "White Wild Horses".
Det första har ett riv och en kraft som han inte visat tidigare, en slags mallstöpt singel som välter omkull radion medan den sistnämnda visar upp det vackraste han någonsin har sjungit in på skiva.
För just de tre orden, de tre enstaka orden i titeln "White Wild Horses" förvandlas till något så oskuldsfullt när han tar dom i sin mun och jag spelar skivan om och om igen; för mig själv mitt i natten, på tunnelbanan in till arbetet och när jag äter en sen middag med vinet som enda sällskap.
Men att lyssna till Nicolai Dunger är oftast komplicerat; allt annat än något som du suger in i kroppen redan efter en eller två veckor och det är just detta faktum som gör att det absoluta betyget inte delas ut.
För det finns sekunder som inte stämmer på skivan, sekunder då allting slirar till.
Men samtidigt vet jag att jag kommer att älska även dessa om en till två månader - och då förstå dess genialitet.
Det är då den här skivan kan få det betyg som den nog egentligen förtjänar.
Betyget ett mästerverk.