Clapton gör vad han kan för att komma åt och behålla den där djupa svarta känslan som är bluesens signum. Och där han får med mest av den, blir det också som bäst, och då är det ruggigt bra.
Känn på inledande "When you got a friend", och försök låt bli att gunga med.
Sak samma i "Little queen of spades", om än i någon form av slow motion. "Me and the devil blues" ligger också där, slow, djup kraftig, och med munspelet perfekt avvägt, kanske ännu mer välbalanserat i "Traveling riverside blues".
Jazziga "They re red hot" ger inte alls samma feeling. men det gär inte så mycket. Bluesparaden höjer och fyran känns säker.