Men tro mig, det slutade väl. Steven Patrick Morrissey är precis så intellektuellt sarkastisk och med-glimten-i-ögat-cynisk som vi önskar, han ville bara skrämma skiten ur oss lite.
Den enda som kan behöva höja på ögonbrynen - eller kanske på terrorsensorerna - är möjligtvis president Bush. Han har nämligen fått en engelsman på halsen, en rockabillyluggad man som inte är helt nöjd med sitt nya hemland i väst, även om han i "America is not the world" meddelar att han tycker det är väldigt vackert därborta.
Annars är "You are the Quarry" en relativt okontroversiell platta. För vackert är precis den rätta beskrivningen, mycket vackert, till och med. Spåren efter punkproducenten lyser, tack och lov, med sin frånvaro och i skönsjungande "I have forgiven Jesus" och oemotståndligt vackra "Come back to Camden" är vår Morrissey helt bedårande. Popmusik av högsta klass.
Det långsamma tempot kan göra vem som helst rastlös, och i ett fåtal stunder blir det faktiskt en gnutta långdraget, men med lite tålamod visar sig ändå den gamle Smiths-sångaren fortfarande vara "The King of Pop" (ledsen Michael Jackson, men du trodde väl inte att du fick tronplatsen på allvar).
Morrissey, som faktiskt fyller 45 år idag, etsar fortfarande fast sin storslagna tonårslyrik i våra medvetanden.
"You are the Quarry" innehåller ingen "There is a light that never goes out", "Why donŽt you find out for yourself", eller "Suedehead". Men vem hade förväntat sig det, egentligen? Vi kan vara nöjda ändå.
Grattis, Morrissey!