Tack och lov är det dock bara en ynka melodislinga i "Stare" som går att härleda till jag-vill-helst-inte-nämna-hans-namn-igen.
Marjorie Fairs debut "Self help serenade" är en sammetslen samling poplåtar och gör för det mesta inget vidare väsen av sig. Men den greppar på något sätt ändå tag i lyssnaren, åtminstone i mig.
Influenserna sägs komma från Neil Young och Lennon och mycket riktigt är tonerna också väldigt mycket 1960-tal. Men alltför ofta låter det som måndagsexemplarisk britpop (tänk Coldplays och Travis sämre stunder).
Marjorie Fair gillar att vrida på reverbknappen och det uppskattas. Det får ofta musiken att låta storslagen och spännande.
Klar favorit - men med mindre reverb - är "Waves", plattans svängigaste juvel.
Sångaren, låtskrivaren Evan, som i princip utgör Marjorie Fair, vill kanske inte göra provokativ musik. Han vill nog bara skapa skön alternativrock aŽ la amerikansk västkust. Helt okej, för mig.