Edith Piaf, liksom. Den där tunna, tunna i svart klänning och alla plågor och svek i världen i kroppen och allt elände och all passion koncentrerades till strupen och det som kom ut går liksom inte att värja sig ifrån.
När franskaläraren drog igång Edith på bandspelaren för att vi fördjupa oss i textraderna i "Je ne regrette rien", "La vie en rose" eller "Hymne à l?amour" drog den där rösten ut blick och tankar genom skolfönstret och sparven sjöng om Livet på ett sargat, mystiskt vuxenvis som fick oss att fatta en hel del.
Helena Bergström har sagt att hon gärna tassar barfota med Piaf, att hon vill att vi ska lyssna på henne som en viskning, som en diskret bakgrund.
Gärna. Däri ligger skillnaden. Om Bergström - som i ärlighetens namn sjunger bättre än många andra skådisar - är nöjd med en bakgrundsviskning är allt bra. Viskandet går för övrigt igen i den långsamma uppbackningen från musikerna Jan Lundgren, Backa Hans Eriksson, Johan Löfcrantz och Mats Persson.
Men när originalet sjunger "Mon manège à moi" eller, allra helst, att hon inte ångrar ett endaste dugg, då ska volymen upp på fullt.
Om Helena Bergström är en viskning är Edith Piaf ett livsskri.