Han har ett jordnära och ärligt livsbejakande perspektiv, denne Sundström. Han beskriver längtan efter liv i den gamla kärleken med stor värme och som alltid med en aning av den sundströmska glimten i ögat...
Med sig har han en lång rad av kända namn, eller vad sägs om Martin Hederos, Mattias Hellberg, Pelle Ossler och till och med gamle John Holm...
Plattan är mycket variationsrik. Här finns riktigt tunga rockiga-nummer som inte faller långt från Stones. Men också långa episka berättelser med Astrid Lindgren-metaforer i "Snickerboa" där Sundström ger luft åt många grubblerier som kan finnas i en medelålders mans skalle. Såna funderingar kpommer igen i flera spår. Påfallande ofta med religiös botten. Och alltid med underifrånperspektivet. Den soldiariska känslan. Något som behövs i dag, oavsett om det är flyktingförläggningar som brinner, eller herrar som firar sparkade undersåtar med fina viner.
Han ger också rock Žn roll-myterna en riktig känga i "Johhny Dunder". En figur han inte alls vill likna sig själv vid.
Stilla vackra fredsången "Låg sol" avslutar en platta som på ett sätt stretar åt olika håll. Men som är mångfascetterad och gediget ärlig och som fortfarande fortsätter att växa.