Den förre Clashsångaren har inte haft någon vidare studs på sin karriär efter Clash och det vore orättvist att jämföra "Streetcore" med något som Strummer gjorde ihop med Mick Jones, Paul Simeonon och de övriga.
Utan att ha full koll på soloåren vågar jag ändå påstå att "Streetcore" står sig väl i jämförelse med det mest han givit ut tidigare. Här finns exempelvis en kanoninledning med rockaren "Coma girl", som låter mycket Clash. Här finns också en akustisk folkinspirerad "Silver & gold" och en likaledes fin "Long shadow" och en fullt godkänd version av Marleys "Redemption song".
En del rätt svaga spår också förvisso, men "Streetcore" sätter en bra punkt för en man som betytt så mycket. En värdig avslutning!
Strummers sista ord
"Streetcore" får väl betraktas som Joe Strummers testamente. Det var i alla fall den här skivan som han höll på att arbeta med när han så tragiskt avled dagarna före jul förra året.
Foto:
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Fakta
ROCK
Joe Strummer & The Mescaleros:
"Streetcore"
(Hellcat)