Och det är en mycket trevlig bekantskap. Stundtals riktigt trevlig. Som i inledande lätt stökiga "You held the world in your arms" och närbesläktade "A modern way of letting go".
Ändå är det i de stunder som Idlewild drar ned på tempot som gruppen kommer bäst till sin rätt. Som i vackra "Live in a hiding place" och U 2-influerade "American english". Men det är klart, det är inget större fel på rockstänkaren ?(I am) What I am not" heller. Tyvärr lyckas inte bandet hålla den jämna och höga standarden hela vägen ut. Det svackar ganska rejält mot slutet och därför blir helhetsintrycket lite mera återhållsamt. Men tveklöst har Idlewild kapacitet för något riktigt stort.