I "Järnspöken" är döden så tätt intill att det nästan blir obehagligt. Men med dataanimationerna i konvolutet förstår vi å andra sidan självironin.
Kent lär nog inte få de ofrälsta att springa benen av sig för denna platta. Här finns ingen "Kärleken väntar" eller "Musik non stop".
Men å andra sidan är de redan frälsta ganska många. Och tro mig, i dessa hjärtan står Eskilstunakillarna kvar orubbade.
"Du & jag döden" är en mycket stark platta och känns som en helt naturlig utveckling framåt. Men på samma gång tar bandet ett viktigt steg bakåt. De dansanta discotakterna, som vi hört så mycket av de senaste åren, har försvunnit. Kent 2005 är mer rockband än på länge.
"Mitt indiehjärta slår och slår och slår" sjunger Jocke Berg i underbara "Palace & Main". Och vi jublar.
Att påstå att det här låter som någon av bandets tidigare plattor vore orättvist och helt onödigt. Men mer slamrig indierock är i alla fall vad det är.
Storleksmässigt är Kent lite av ett Sveriges svar på U2. Skillnaden är bara att de här killarnas hjärtan brinner lika heta idag som de gjorde för tio år sedan.
I den sista minuten av på det avslutande spåret, "Mannen i den vita hatten (16 år senare)", som för övrigt - liksom "Klåparen" (som borde ha varit sist) - är en storslagen avslutning, helt i äkta "747"-stil, sjunger han: "Vi ska alla en gång dö".
Det är pampigt värre. Men Kents död känns för tillfället oerhört avlägsen.