De mest vackra kristallerna är de tre första. Så här långt är kanske bäst att tillägga. De säger mycket. Om grubblande nätter med ånger över sånt som inte gjorts.
Och vem har inte hopplöst motvillig känt sig som en mörk grå november i helfigur.., som hon beskriver det i "Väntar mig brun".
Sångerna andas mycket tillbakablick på det liv som levts så här långt. Genomgång. Summering. Värdering. Vad återstår? Att få. Att nå?
Längtan efter nästa gryning. Nästa starka ljus som sen också ska blekna i minnet...
Jag bara älskar just de där slitningarna mellan uppgiven melankoli och brinnande lust och passion.
Trots viss varning för entonighet genom plattan och att några låtar inte orkar upp till toppnivå får jag ruggigt svårt att parera känslan att det här är årets bästa svenska platta - alla kategorier.
Där sätter jag punkt. Mest för att den lilla skvätten Scapa är slut i glaset. Men jag låter Eva Dahlgrens svidande vackra snöflingor fylla mitt rum många nätter i vinter.