Dessa rader skulle kunna illustrera hur The White Stripes femte platta "Get behind me Satan" låter. Ungefär som påfrestande slitningar mellan Gud och djävulen.
Ena stunden sjunger Jack uppslitande vackert om den fördömda kärleken. I nästa bankas det på i takt med ett vrålande nystan av gitarrsträngar.
Duon uppmärksammades först när de släppte sin tredje platta ungefär samtidigt som The Strokes gav ut sin bejublade debut 2001. Men där Strokes föll rejält med uppföljaren gick syskonen White åt motsatt håll med "Elephant" för två år sedan.
Nu är inget lika självklart längre. "Get behind me Satan" är faktiskt lite splittrad. Jack White är förvisso en blues-, country- och soulman av stor rang och syrran en helt makalös enmansrytmsektion.
Men alldeles för få saker sticker ut tillräckligt. Jag blir lite förvirrad. Och många gånger jammas det iväg i överkant i långa blues- och gospelorgier.
The White Stripes går från guld till brons, men i alla fall med medaljplats och en stor del av hedern i behåll.
Syskonen White splittrade
Titeln "Get behind me Satan" skulle kunna få vilken sedlighetsförkunnare som helst att drabbas av moralpanik. Men lugn i stormen. Den första som syskonen Jack och Meg White tackar i konvolutet är ingen mindre än Gud.
Foto:
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Fakta
ROCK
The White Stripes:
"Get behind me Satan "
(XL/Playground)