Med nya "DonŽt believe the truth" skulle man kunna säga att bandet tar ett steg tillbaka till just det. Det är i alla fall mitt allra första - och ganska positiva - intryck.
Det är skitigare än på länge. Mer slamrig garagerock än på länge. Mer 1960-tal än på länge. Mer smutsig distad sång och mindre välproducerad mångmiljonärsrock. Det här är mycket positiva vändningar som bandet gjort. Man skulle kunna säga att det är bra så.
Tyvärr är det dock något ganska fundamentalt som fattas. Låtarna. Det vi får höra av Oasis i år är ett ganska trist och trött monotont malande.
Ponera att om Oasis-pojkarna var fjuniga och uppkäftiga tonåringar på de två första plattorna (vilket de inte alls var) så är de numera trötta män i övre medelåldern. Och det på bara ett decennium.
Som bakgrundmusik kan det vara riktigt bra, men tyvärr gör inte "DonŽt believe the truth" mycket större nytta än så.
Torrt trots snygg vändning
Elva år har gått sedan Oasis rörde om ordentligt i musikvärlden med sitt debutalbum och drog fram indiepopen i rampljuset till de riktigt stora scenerna. Bröderna Gallagher blev nästan över en natt popmusikens nya värstingar.
Foto:
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Fakta
POP/ROCK
Oasis:
"DonŽt believe the truth"
(Sine/Sony BMG)