Och tyvärr - det känns som att det blir för mycket. Kvalitén blir lidande av den höga kvantiteten.
"Högtryck" har redan jämförts med rosade plattan "I ett vinterland". Kanske det stämmer. Åtminstone till viss del. Känner också en del trådar till "Evangeline". Finns en del gudstankar i texterna, även om den andliga resan inte alls är lika genomsyrande som den Uffe gjorde 1988.
Här finns tolv låtar. Några kling-och klangnummer a la "Kär&galen", någon rockstänkare och till och med något reaggieinfluerat försök och sen några ballader. Ungefär som vanligt.
"Öppen väg, öppen bil" är plattans mest bredbenta rocknummer med mycket Springsteen i sig. I öppningsspåret "Om det här är vintern" är det dags att spotta i nävarna och tag tag i livet igen... En Uffe-rocktrall med hammondtryck. Titelspåret är en drygt elva minuter lång monolog i en pratlåt som minner om "Paradise Park", men istället för funderingar i en vänthall är Uffe här ute och går en promenad på stan med tankar om hur förälskelsen ska hållas levande och om drömmar att hoppa in i en öppen bil och köra söderut...
Där är det bara långtråkigt.
Längtan om att få möta kärleken på Europas största motell vid en tyskmotorväg finns i Roadhouse Kirschheim. Uffestandard igen i både musik och text. Och han har gjort det bättre flera gånger förut. Ta "Rialto", ta "Jag saknar dej"...
I "En bättre värld" gör han dock en snygg koppling mellan sina egnaåsikter för en bättre värld och faderns död och hur den påverkar en sargad relation mellan far och son. Men låten i sin helhet är bara så där. Och det är också första reflektionen över plattan; Nej, inte samma sak, inte en gång till... Men efter några dagar känns den ändå bra och i några avseenden bättre än så. Där det verkligen svider till är de två avslutande balladerna. Mycket vackra "De stora ensamheten utanför allt" som förstås handlar om längtan bort från ensamheten. men på ett känslostarkt vis och inte alls ömkligt och banalt som det annars lätt kan bli. Likaså i "Baby om morgonen" om en kvinna som älskar men ändå måste ge sig av...
Men jag saknar singelns B-sida "Alla hjärtans dags blues", en Thea Gilmore-översättning med bra driv.
Lundells massproduktion förstärker bara dilemmat att både göra något som inte redan gjorts och att samtidigt behålla sin profil. Men för de traditionella Uffe-fansen tror jag att "Högtryck" kommer att stå sig mer än väl och han drar säkert fullt hus i sommar igen.