Men det är alltså lite sisådär med mina referensramar om denne man och hans två tidigare album.
Men utan varken Lemma-referenser eller Lemma-efterforskningar kan jag säga att jag är glatt överraskad - mycket glatt överraskad, till och med. Så varför hörs då inte denna gudabenådade soulröst överallt och hela tiden just nu (bortsett från då och då i P3)? Det undrar man ju.
Det är soul, ibland lite gospel, det förs fram med starka sköna Jamaicavibbar, utan att riktigt hamna i reggaebaktakt. Och det svänger.
Till synes osvenska influenser. Men samtidigt låter "Dreamers & fools" väldigt svensk på ett mycket uppfriskande sätt. Ljudbilden är ren och klar, så som den bara verkar kunna bli här uppe i vårt kalla klimat.
Och apropå uppfriskande - svart soulpop med "riktiga" instrument är alldeles för sällsynt i dessa dagar. På den punkten - och på många andra punkter - sticker Daniel Lemma ut ordentligt.
Det tackar vi honom för.