När sångaren Billy Corgan nu släpper sin solodebut var det med stor glädje och förväntan som "The future embrace" sattes in i skivspelaren. Jag hade hoppats på att få höra Corgans ensamma röst till akustisk gitarr men trott att det skulle bli ett tyngre album. Det här är ingetdera.
Billy Corgan har nog aldrig varit så utlämnande och personlig som här. Det känns nästan som en tolv låtar lång bikt över de gångna åren - om kärlek, familj och vänskap. Texterna är inte någonstans i närheten av de som skrevs för Smashing Pumkins men det är fortfarande melankoliskt och vackert mörkt. Många påminner av en mix av material från Adore och Machina. Är man ett äkta Smashing Pumkins fan och uppskattade all deras musik så kommer man gilla det här. Men förväntar man sig en ny Siamese Dream så kommer man inte att hitta det här.
Musikmässigt är det här en elektro-pop-rock skiva med mycket synth och alldeles för lite gitarrer. Och den stora nackdelen är att det inte finns någon musikalisk variation från den elektroniska stilen. Vad som gjorde Mellon Collie så brilliant var att det var så många musikaliska stilar inkluderade, från Zero till Cupid de locke till Lily. Det finns heller ingen direkt hitlåt.
På något sätt känns det extra lätt att vara kanske lite för kritisk eftersom det är just barndomshjälten Billy Corgan, hade det varit någon okänd hade skivan nog uppskattats på ett helt annat sätt. För Billy Corgan är oerhört talangfull, han har en underbar röst, är en fantastisk låtskriver och hans musik är djärv och står ut bland allt annat på topplistorna. Vill jag att Pumpkins ska återförenast? Självklart! Men tills dess, om Corgan fortsätter solo, så ser jag fram emot att få höra vad han har att komma med nästa gång.