Sedan kan jag knappt få Morrissey ur skallen, så att jag missar hela "Refugees" vid de första genomlyssningarna.
Efter det kommer givetvis Suede in i bilden och stör lite, för det var ju där Brett Anderson och Bernard Butler tidigare hörde hemma. Jämförelsen är oundviklig.
Med nya bandet The Tears visar de att de minsann håller än, både som låtskrivare och musiker. Musiken är ungefär samma välpolerade popmusik som Suede gjorde under de sista åren. Inte så spännande kanske, men det är väldigt snyggt förpackat.
Brett Anderson, med sin karismatiska stämma, lär inte göra många av de mest entusiastiska Suede-fansen besvikna.
Låtarna är i många fall starka, tyvärr långt ifrån alla dock. Men The Tears känns lite som en förlängning av Suede. Det är ju helt okej bara det.
Välpolerat och snyggt i skuggan av Morissey
Inledningen av "Here come the tears" får mig osökt att tänka på Morrissey, som ju gav ut sin förra platta vid den här tiden förra året. Och det är inte så konstigt. Början av det för övrigt riktigt bra öppningsspåret "Refugees" låter på många sätt som nyss nämndas "The first of the gang to die".
Foto:
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Fakta
POP
The Tears:
"Here come the tears"
(Independiente/V2)