Det är lite tråkigt att behöva säga det, men han blir tjatig i längden med sitt evinnerliga längtande efter en kvinna i kväll. Hur vackert han än kan beskriva den känslan.
Däremot blir det direkt bättre när han lägger rocken åt sidan och låter författaren ta över. Här finns trots allt några texter som berör. "Baby har en ring" är ett drama om otrohet, klädd i en musikalisk dräkt som för tankarna till den softa jazz som Lundell bara använt vid något enstaka tillfälle förut.
Otroligt starka "En droppe vatten" handlar om en man och hans ångest efter kriget och vad han varit med om där.
Det där är är Lundell en mästare på, att med enkla medel berätta så att en låt på knappt fem minuter kan bli en behållning likvärdig en riktigt god roman.
Men i övrigt är det mycket den ensamme mannen som längtar efter kvinnan som är hans passion och som ska skaka på de långa benen ikväll. Och det har vi hört förut i hur många tappningar som helst. Så det får bli, knappt ok, Lundell...