Vilken känsla...!

En mängd av landets invånare hade drabbats av ångest och bakfylla och kombinationen bankade likt ett spastiskt piano på de innersta hjärnbalkarna. Sängen, det var där många kom att stanna just den dagen. I en replokal någonstans i landet satt dock Martin Hederos och Mattias Hellberg och väntade på de övriga medlemmarna i Nymphets Noodles och för att fördriva tiden tolkade de ett antal covers; Hederos på piano och Hellberg med sin melankoliska stämma som hämtades från just denna nyårsdesperation - något som i sin tur skulle komma att räcka ända fram till skivkontrakt. Enbart tre år och två fullängdsalbum senare valde dock den talangfulla duon att skriva av projektet. Uppdragen i Soundtrack of Our Lives tog alldeles för mycket tid för Hederos och kvar stod Hellberg. Ensam. Och undrandes över framtiden. Vad skulle hända och vad skulle han göra? Värmlänningen valde att ta en av de enklaste vägarna; att förlänga den dystra och anslagna tonen och när jag såg honom på Nalen för några månader sedan var det en charmerande man som visade upp sig. Nästan blyg, försiktig, men med en känsla vid såväl mikrofonen som munspelet och som påverkade lyssnarna att ta ett steg bakåt, ner i den djupa tomheten. Han sa att han hade en ny skiva på gång och här är den; självbetitlad, avskalad och möjligen något glättigare än föregångarna men i stort sett med samma vemod som han och Hederos lyckades skapa. Den enda dramatiska skillnaden är att pianot har bytts ut mot en gitarr, att den här plattan enbart innehåller en endaste cover, Paul Simons "Mother & Child Revolution", och att det faktiskt - tro det eller ej - i bland går att ana uns av optimism. Men bara uns, som små, små stänk. För Hellberg är den melankoliske mannen personifierad; han som får mig att ta steg ner i träsket fyllt av moll och sena nätter tillsammans med vinflaskor och överslösande tankar. Och det, det är jag faktiskt glad för. Hellberg, tack för ytterligare en otroligt bra skiva.