Deckarsvepet
För min del väcktes intresset ordentligt för deckare av de brittiska mästarna för många år sedan. Glädjande nog håller mycket av det som kommer från öarna god klass nu för tiden också. En favorit på senare år är M W Craven. Hans böcker ”Brännaren” och ”Svart sommar” är riktigt bra och det gäller nya ”Regissören” också. Visst kan det emellanåt kännas som att en författare som använder seriemördare är lite utan idéer men Craven bemästrar det. Den svårt prövade Washington Poe och hans sidekick, Saga Norén-wannabeen Till Bradshaw, får ligga i ordentligt när kroppsdelar börjar hittas runt om i grevskapet Cumbria.
Hårt arbetande författaren Joy Ellis driver tre deckarserier sedan tidigare men ville tydligen ha ännu en. Den första med paret Marie Evans och Rowan Jackman, ”Mördarens son”, lovar gott. Seriemördare även här. Brottet borde vara lätt att lösa då en ung man genast anmäler sig som skyldig, men vidhåller att han har minnesluckor. Dessutom att han skulle vara son till en kvinnlig seriemördare som utfört ett antal särskilt bestialiska mord ett antal år tidigare. Fast det skaver någonstans och fallet tar ett antal oväntade vändningar. Lägg till att flera av de inblandade poliserna har egna agendor som också måste redas ut. Ellis har fått ihop ett bra persongalleri och det är bara att vänta in nästa bok.
Elly Griffiths tillhör veteranerna vid det här laget. ”Nattfalkarna” är hennes trettonde bok med det spännande och i deckarsammanhang udda paret Ruth Galloway, arkeolog, och polisen Harry Nelson. Även personerna runt dem, som ”druiden” Cathbad, bidrar till det färgstarka. Hon fångar miljön i Norfolk så fint att reslusten vaknar. Lägg till de suggestiva sägnerna från området, bland annat om en hundvålnad vid namn ”Varslaren”. Och så förstås en seriemördare på det. Boken är ändå mycket bättre än vad de enskilda ingredienserna leder tankarna till. Griffiths kan sina saker utan och innan.
Alex Michaelides är född och uppvuxen på Cypern. Men hans bok ”Terapeuten” utspelas i en så engelsk miljö som man kan begära, inne på Cambridges ärevördiga universitet. Huvudpersonen är ovanligt nog en gruppterapeut. Mariana Andros misstänker direkt den karismatiske professorn Edward Fosca när en av hans studenter hittas mördad. Studenten är också medlem i ”Jungfrurna”, en grupp unga studenter som svärmar runt Fosca. Berättelsen liknar något snudd på gotiskt, eller skrivet av Edgar Allan Poe. Det är suggestivt, klaustrofobiskt, erotiskt och fullkomligen ropar efter att bli filmatiserat.
När det är så gott om suverän europeisk spänningslitteratur är det inte så ofta jag hinner med att ta mig till andra sidan Atlanten. Självklart kommer det mängder av läsvärt även där, Grisham, Slaughter, Leon, Koonitz med flera. Ett nytt namn för mig är S A Cosby. Hans ”Asfaltland” är episk amerikansk noir av bästa märke, påminnande lite om Colson Whiteheads ”Harlem Shuffle”. Bugs Montage har lämnat den kriminella banan bakom sig och byggt upp ett vanligt medelklassliv. Men när allt hotar att rämna gör han det han gör bäst: köra flyktbil. Det går så där, i ett hisnande tempo och en inkännande kunskap om Amerikas baksidor som lyfter den desperata historien. Det är bara att leta upp Cosbys förra roman ”My Darkest Prayer” i väntan på att hans senaste, ”Razorblade Tears”, anländer.
Tillbaka till Norden igen. Norska debutanten Ellen G Simensen lyckas riktigt fint med sin ”Tro mig när jag ljuger”. Förutom en spännande intrig får hon till en laddning i relationerna som griper tag de också. Nyskilda pappan och polisen Lars Lukassen får mycket att ordna upp när en man hittas död. Det blir inte enklare när han involverar sig med dotterns lärare Johanna Brekke i en komplicerad romans. En måste-läsning från första till sista sidan.
Författarna Kerstin Danielsson & Roman Voosen har en komplicerad skrivprocess. Först kommer deras böcker ut på tyska, för att sedan ges ut svenska. Deras andra bok ”Martyren som inte dog” tar avstamp i det kalla krigets delade Tyskland. Det är också bitande kyligt i den utredning som startar med att en man genomborrad med pilar hittas vid en strand. Spåren leder långt bakåt i historien och geografin efter avstampet i Växjö. Skickligt skriven bladvändare med intressanta vändningar och personer, särskilt poliserna Ingrid Nyström och Stina Forss som trots skilda personligheter får till en fruktbar personkemi.