Deckarsvepet
När författaren Niklas Natt och Dag var på Upsala Nya Tidnings bokmässa 2019 klagade jag på honom för att han lämnade läsaren mitt i en klipphängare i boken ”1794” – att behöva vänta två år för att veta hur det går! Tänk om jag blir dödligt sjuk och aldrig får veta! Han lovade då att om så blev fallet skulle jag ringa och då skulle han berätta. Nu överlevde jag dock den då inte ens påtänkta pandemin och kan läsa hur det fortsatte för de inblandade, den enarmade och numera också svårt brände palten Mickel Cardell, spinnhushjonet Anna-Stina Knapp, svagsinte Emil Winge och djävulens ställföreträdare Tycho Ceton.
Det är en myllrande berättelse där man emellanåt riktigt kan känna både lukterna (stanken) från ett Stockholm år 1795, liksom hur det klafsar om fötterna när man går i rännstenen. I tre böcker nu har författaren låtit oss leva i de närmaste åren efter mordet på Gustaf III, under baron Reuterholms vanskötta förmyndarregering. De inblandade har kommit nära och blivit angelägna. Inte direkt någon deckare, men en tydlig spänningsroman.
Främst slås jag fortfarande dock av vilket fantastiskt språk Niklas Natt och Dag skriver med. Varje mening är utmejslad med omsorg och infernalisk skicklighet. Det måste ha tagit lång tid att få till det här, inga onödiga eller förenklade transportsträckor alls. Någon ”1796” lär det tyvärr inte bli dock.
Jag har tagit upp några gånger att det så ytterst sällan kommer några finska deckare. Så plötsligt händer det. Inte mindre än två på en gång i översättning. Arttu Tuominen har skrivit ”Blodsbröder”, en vemodig betraktelse över en svår barndom som fortsätter att spöka för den hårt prövade kommissarien Jari Paloviita många år senare när ett fall ska lösas. Skickligt skriven – bra översatt – med stort inkännande och gripande persongalleri när den pendlar mellan nutid och 1980-tal. Rättvist nominerad till deckarpriset ”Glasnyckeln”.
Även hos Elina Backman i ”När kungen dör” pendlar det mellan nutid och några decennier bakåt. I Helsingfors sker vad som verkar vara ett antal seriemord. Journalisten på dekis, Saana, nystar i ett 30 år gammalt mord och det verkar finnas paralleller till de andra. Spännande pusseldeckare med intressanta huvudpersoner plus en del kärv romantik. Bra skriven, aningen slarvigt översatt här och var dock. Ett bra tillfälle att lära sig mer om vårt östra grannland är det också på ett enkelt sätt. Hade ingen aning om att det fanns en kommun som heter Gustaf Adolfs till exempel.
Från Finland är det nära till norra Sverige, numera en populär plats för att avliva folk litterärt. Det är nästan tio år sedan vi hörde av åklagare Rebecka Martinsson i Kiruna senast. Åsa Larsson gör dock klart redan i baksidestexten att ”Fädernas missgärningar” är den sista med henne. Synd, den här historien med en nyss upptäckt men länge sedan mördad kropp ger mersmak. Inte minst för det persongalleri Larsson får till, med nära koppling till den inte alltid så trevliga Martinsson. Jag kunde gärna läsa minst en bok till.
Debutanten Sara Strömberg lyckas fint med den prosaiska titeln ”Sly” som utspelar sig runt Åre. En härlig huvudperson, snart 60-åriga före detta lokalreportern Vera Bergström, hängiven men aningens dysfunktionell, som snubblar över ett mord. Skicklig miljöbeskrivning också på köpet och en bister humor. Debutanterna Ulrika Lundgren Lindmark & Jennie Lundgren sätter Kalix på mordkartan och gör det bra i ”Där isarna råmar”. Intrig, miljö och personer, särskilt huvudpersonen Irene Thorsdotter får norden att leva – och dö.
Tillbaka till huvudstaden då. Pseudonymen Lou Berg (Tiina Nevala & Henrik Karlsson) ger sig in i konstvärlden, främst då om förfalskningar, i ”Gryning. Falsk”. I centrum konstfacksläraren Nea Hallgren och skickliga konsstudenten Nadezhda Volkova. Spännande inblick i förfalskarkriminaliteten och intressanta figurer i en knepig härva. Jag trodde till och med ett tag att den här konstnären fanns.
Peter May – som fick sitt stora genombrott med Lewis-trilogin – skrev ett antal böcker före dess som ges ut nu. Jag tyckte att de saknade en del av det som kom senare. Hans ”Dödsboet” med Enzo MacLeod i huvudrollen lever dock upp till mycket. Många tillbakablickar även här och en rejäl pusselgåta. Jag trodde att jag löst gåtan ända fram till de sista sidorna – men tji. Skickligt skrivet och en berättelse som far över världen och tiden med rötter i andra världskriget. Spännande och läsvärt.