Litteratur
Jag trodde först att Jenny Lund Madsen var islänning, så initierat och levande beskriver hon ön i sin debut ”Trettio dagars mörker”. Men hon är danska liksom sin huvudperson Hannah, också hon författare. Om Madsen sedan är lika initialt snobbig och alkoholiserad som sin protegé förtäljer inte pressreleasen. Hannah är i alla fall en tidigare uppburen finkulturell författare, nu med skrivkramp och allmänt nedgången. Utifrån ett illa valt vad måste hon nu skriva en deckare – en genre hon föraktar – på en månad för att bevisa sin överlägsenhet.
Hon åker till ett litet samhälle på Island för att få skrivro. Väl där visar sig byn full av gömda hemligheter som nu briserar. Hon dras in i de fatala händelserna, där intrigerna hopar sig. ”Trettio dagars mörker” blir till en välskriven roman som skulle stå sig även utan mordingredienserna, suverän miljö- och människoskildring, inte minst för den svarta humor och humanism som präglar den.
Arnaldur Indriðason är däremot infödd islänning och har skildrat ön i många suveräna böcker, med olika huvudpersoner. I senaste, ”Flickan vid bron”, tar pensionerade Konrad från förra ”Mörkret vet” motvilligt åt sig ännu ett fall. Liksom i författarens tidigare böcker är det ett tragiskt öde och samhällets baksidor som skildras med stort hjärta och ett avskalat och precist språk, snyggt översatt. Och alla dessa underbara namn.
Danmark igen. Kim Faber & Janni Pedersen blev hyllade för sin ovanligt lyckade debut ”Vinterland”. Nu har de hoppat över en årstid och kommer med ”Satans sommar”. Även här står den plågade kommissarie Martin Juncker i fokus i ett välskrivet och engagerande fall, förankrat i både terrorbrott, ekobrott och personliga kopplingar. Författarparet förvaltar alla genrens klichéer till ett eget upplägg som får en att längta till nästa bok.
Den forna unionssystern Norge har också författarpar. Jørn Lier Horst & Thomas Enger är framgångsrika båda två och tillsammans har de tidigare gjort ”Nollpunkt” och ”Rökridå”. Den klassiska sättningen med en polis och en journalist som samarbetar funkar fint även i ”Slagsida”. Självklart tangeras flera av genrens numera traditionella upplägg, men paret är för rutinerade och skickliga för att falla i groparna. Underhållande och snyggt skrivet.
För de som gillar ”true crime” kan mer norskt rekommenderas. Magnus Braaten & Kenneth Fossheim tar sig an det uppmärksammade Hagen-fallet i boken med samma namn. Underrubriken är ”oskyldigt anklagad eller kallblodig mördare?” Något entydigt svar blir det inte, men intressant på vägen, med ett antal nya (åtminstone för mig) turer i den tragiska historien om den försvunna miljardärsfrun.
Hem till Sverige där några läsvärda hängmattekamrater väntar. Ett par här också, Hans Rosenfeldt & Michael Hjorth. De har tillsammans gjort den utmärkta serien om kriminalpsykologen Sebastian Bergman (på tv gestaltad av Rolf Lassgård). Senaste tillskottet är ”Som man sår”, en titel som verkligen passar denne drabbade – och drabbande – huvudperson. Han är lite nedtonad denna gång, dottern Vanja, nu chef för Riksmord, står i centrum när en seriemördande skytt sätter Karlshamn i skräck. Sedvanligt spännande med en god människokännedom och samhällsblick. En stark cliffhanger får hålla sig till nästa bok.
Tina Frennstedt har två bra utgåvor bakom sig, ”Cold Case: Försvunnen” och ”Cold Case: Väg 9”. Nu kommer ”Cold Case: Skärseld”. Tess Hjalmarsson och hennes tungt arbetande team ska lösa en serie mordbränder på Österlen. Det är populärt med kalla fall i spänningslitteraturen och det är något särskilt fascinerande med att gräva i de olösta fallen, så även här. Frennstedt lånar gärna från verkliga fall vilket ger en extra krydda.
Mattias Edvardsson använder sig av den kollektiva berättelsen i ”En familjetragedi”, där de inblandade varvar sina historier i olika kapitel. Det ger en bra närvaro där läsaren ges olika ”sanningar” som sedan elegant vävs ihop på slutet. Eufemismen ”familjetragedi” liksom ”utökat självmord” brukar användas när en man (oftast) dödat sin hustru och sedan tagit livet av sig. Det är vad polisen tror inledningsvis här också, men historien tar många vändningar efter det. Skickligt tecknade och trovärdiga personporträtt som lyfter in läsaren i den tragiska berättelsen.
Fast, självklart är alla dessa historier förstås tragiska, men som tur är i fiktionens form, där de oftast får sin lösning också.