Huset rymmer ateljé och keramikverkstad, här jobbar hon med batik och vid det stora matsalsbordet där hon nästan aldrig hinner samla till fest skriver hon sina böcker. För hand.
--- Materialet lägger jag stolsvis, längs väggarna och det fungerar utmärkt.
I sommar ska hon bara "vara hemma", och det är värt att notera eftersom Åsa Frosterud-Jägerhorn är en resande kvinna, som gärna samlar erfarenheter, fakta och inspiration till måleri och framförallt research till sitt författande, runt om i världen.
Men i sommar ska hon mest sitta i sin rosentrådgård på innergården och "vara trevlig mot turisterna". Och ta en sväng till Öland för att se när keramikeridolen Hans Hedberg, verksam i Frankrike sedan ett halvt sekel, kommer hem till Sverige för att ställa ut på Borgholms slott.
Det Åsa har framför sig den närmaste tiden kan väl kallas arbetsro. Det är vad hon först av allt tänker skänka sig själv nu när hon fått ett ettårigt arbetsstipendium på 40 000 kronor från Sveriges Författarfond.
- Eftersom jag ger ut böcker på eget förlag betyder det kolossalt mycket för mig.
Det är lätt att ta till klyschor om många strängar på lyran och järn i elden när det gäller en kvinna som Åsa Frosterud-Jägerhorn. När hon utbildade sig vid Konstfack passade hon på att ge sig själv tre ben att stå på -- keramiken, batiken och bildlärarjobbet, som varit hennes fasta och trygga inkomstkälla genom åren.
Måleriet i ensamhet, gärna ute på en klippa, ger andrum och det är alldeles tydligt att hon inte skulle vilja vara utan något av alla sina uttrycksmedel.
Skrivandet har kommit med åren. I och för sig har hon länge skrivit artiklar, gärna sådana om "folk i trakten, gamla kvarnar och sådant". Men böckerna, de lät vänta lite på sig.
Hon debuterade som författare 1986, med den rikt illustrerade barnboken om sin egen uppväxt på Odensviholm, "Speckes Ungar".
1996 kom en kulturguide till Tjustbygden "Förtjust i Tjust" och 1997 boken som liksom drog proppen ur skrivkraften där inne; dokumentationen om livet vid Almviks tegelbruk, "En tegelstens historia".
- Som konstnär arbetar man ensam och i bästa fall är det någon som tycker att tavlan duger att ta hem och hänga på väggen. Skrivandet ger en annan kick. Kommer boken ut i 2 000 exemplar ?det är ju något helt annat.
Under arbetet med "En tegelstens historia" gjorde hon erfarenheter som sedan bara förstärkts - att det ena ger det andra och när man drar i en ände kan det visa sig att man hittar så otroligt mycket oanat spännande.
- Jag tycker om research, att lära mig mera, att lyfta fram hantverket och kulturhistoria, det som tidigare inte varit särskilt dokumenterat.
Och det där med att det ena ger det andra framstår ju med bokstavlig tydlighet när hon berättar om resan till Italien, då hon skulle studera tegelarkitekturen i Rom och hamnat på det stora offentliga dasset med 20 sittplatser i Ostia. Här satt Åsa Frosterud Jägerhorn från Västervik på ett dass från antiken och tänkte på det som hänt därinne - och utanför på gatan - och på hur betydelsefulla dass och hemlighus varit för mänskligheten genom tiderna.
Hon kom på en skitbra idé till nästa bok, helt enkelt.
Det blev "I nöd och lust - dass och lusthus till nytta och nöje", som kom ut 1999 och tagits emot med lovord.
Även här var det hantverket - småhusens snickarglädje, finurliga utformning och arkitektur - som gick som en röd tråd mellan dass och lusthus.
Medan hon jobbar på en bok, kommer folk gärna med förslag om vad hon skriva om härnäst. Den senaste "Hugg i sten - från Farao till Flivik" var ett svårt val.
- Tungt ämne och inte visste jag så mycket, Men jag var inspirerad av sten och det är ju en av de stora naturtillgångarna i Västervik.
När hon väl bestämt sig var hon inte att hejda och eftersom hon siktade på läsare också utanför Västervik gick hon grundligt tillväga och började arbetet med att åka till Egyptens pyramider.
- Jag har lärt mig massor. Inte minst hur roligt det är med sten. Det är inte alls tungt och tråkigt.
Positiva recensioner gör förstås sitt till. Men om det ska bli någon ny bok vill hon inte bestämma sig för så där utåt, än så länge.
"Ska du inte skriva om skärgården och båtlivet?" har folk börjat undra.
- Då brukar jag svara att jag kan ju inget om det, men herregud inte kunde jag något om sten heller.
Verkar som om det kanske kan finnas hopp för de som vill se en bok om skärgården. Kanske.
Fint stipendium till Åsa Frosterud-Jägerhorn
Huset som timmermannen Pettersson byggde åt sig i Västervik 1860 ståtar som en jätte bredvid båtsmansstugorna. Men smälter in i det charmiga kulturhistoriska området gör det likväl. Där inne, i det som äldre Västerviksbor ännu kallar "Wimmerströms speceriaffär" eftersom det var just affär i släkten Wimmerströms regi 1890-1970, bor och arbetar konstnären och författaren Åsa Frosterud-Jägerhorn sedan sex år.
Så jobbar vi med nyheter